En av de vanligaste frågorna jag får nu för tiden är – Hur känns det att börja jobba igen?
Det känns jättebra att jobba igen! Komma ut och träffa lite folk, känna att man har gjort nått av dagen och inte bara vakna, äta och så helt plötsligt så var det kväll igen.
Jag trodde det skulle vara jobbigare att ta sig upp ur sängen när klockan ringer strax innan 6 men det funkar väldigt bra. Det tråkiga är att de dagar jag jobbar heldag så sover Edwin när jag åker 06,30 och sover när jag kommer hem 21,30. Flera sådana dagar på rad så är det klart att man saknar både son och man, men det är ju inte varje dag som jag har sådana dagar.
Det har varit riktigt skönt att vara hemma och inte ha några tider att passa och bara ta dagen som den kommer. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så ensamt och långtråkigt! Vi har ändå varit några stycken som varit mammalediga samtidigt och till en början så träffades vi en del. Men jag hade ändå trott att vi skulle haft fler stående aktiviteter t.ex. fika på Systeryster varje torsdag. Men det har inte blivit något sådant alls. Jag drog ihop en fredagsfika i början av hösten (självklart avslutades den med – det här måste vi göra om! ) Sedan dess har jag/vi varit hembjudna till 2 olika vänner på förmiddags/mammabarn fika. Men annars har det bara blivit fredagar varannan vecka på missionskyrkans föräldraträffar som vi träffat folk. Resten har vi bara varit hemma och väntat på att Calle ska sluta jobbet. Att vi bara haft en bil har ju minskat möjligheterna till spontana utflykter men har vi bara vetat om det dagen innan så har Calle cyklat till jobbet, inga problem! Men det känns ju lite taskigt att låta Calle cykla när det är -15, bara för att vi ska ha möjlighet att hitta på något ifall vi skulle ha lust till det.
Nej varannan fredag i missionskyrkan har varit vår sociala stund. Har försökt peppa mina vänner som lovat – Det är klart vi hör av oss om det händer något!... Yes! Tänker jag, Kul!
Sen kommer man till missionskyrkan på fredagen och frågar någon, - Vet du om den kommer idag? Svaret man får är – Jo men jag träffade den, den och den igår och de skulle nog komma. Den och den var också med och de skulle nog komma allihop!
Jaha… Då känner man sig ju totalsågad när det visar sig att de andra umgås utan att höra av sig. Vist det är klart att de får umgås med vilka de vill men när det inte är ett givet gäng från början utan bara ett hopplock av folk så hade man ju hoppats på att någon tänkt på mig också. Men men det är ju lätt att glömma någon så det är ju inte hela världen.
Men sen kommer man på en annan fredagsträff och det visar sig att samma sak hänt igen fast jag pratat med flera att det vore kul att ses… snacka om att känna sig sågad vid fotknölarna!
Så då blev det till att sitta hemma och vänta på att Calle kommer hem från jobbet så det finns någon att prata med… Edwin för ju inte diskussionen så mycket framåt än så länge. Men det finns ju en hel del att göra hemma också. Edwin älskar sin hoppgunga. Han skulle kunna sitta där i flera timmar om han fick. Det roliga är när han väl börjar tröttna så slutar han inte hoppa utan hoppar gråtandes. Ser riktigt kul ut… måste hoppa… vill inte mer… måste hoppa…
Även gåstolen är en favorit. Nu har den fått en ratt med billjud och blinkers så nu är den nästan en riktig bil. =)
Annars jobbar vi på att lära han sitta men varför anstränga sig och sitta upp när man kan ligga mer bekvämt och grejja med sina leksaker? Edwin har inte riktigt förstått poängen. Händer det något kul så det är värt ansträngningen så försöker han ju. När Malva 1 år läste en bok med honom satt han i någon minut innan han tippa. Hemma slänger han sig på mage direkt.
Vem man än träffar och vart man än kommer (vare sig det är andra småbarnsföräldrar eller gamla tanter, helt enkelt Alla man träffar) så är första frågan alltid – Kryper han än? När man då svarar – Nej, vi övar fortfarande på att sitta. Så är reaktionen ALLTID den samma. – Jaha (väldigt ledsen och beklagande min) men du ska se att det kommer snart, det är på gång!
Jag blir så irriterad! Vad då beklagande min? Spelar väl ingen roll om han sitter nu, för 2 månader sedan eller om det dröjer 2 månader till! Skulle han vara 1 ½ år och inte sitta då skulle jag börja oroa mig men nu?! Varför denna hets!!!och jag har ingen lust att varje gång förklara att han är 9 månader MEN egentligen bara 7,5 för att....... Folk ska ändå inte vara så snabba på att döma!
Är så trött på denna ständiga jämförelse och tävling där alla ska rangordnas in i olika fack. Tycker det är på tok för tidigt att lära ungarna vad prestationsångest är och att det bara är ens prestationer som räknas redan nu. Det kommer de garanterat lära sig efter som de kommer växa upp i vår skruvade kultur där vi inte ser människor för vilka de är utan bara för det de gör. Även om du är nöjd med ditt liv, älskar det du gör och är lycklig så spelar inte det någon roll eftersom det är långa utbildningar, välbetalt statusjobb, värstingbilen och lyxvillan som avgör hur perfekt och lyckad du är som människa. Skitsnack! Häldre lycklig och misslyckad enligt statusstegen än perfekt och olycklig!
Det finns säkert lyckliga advokater och läkare också det är inte set jag syftar på utan själva statustävlingen.
Alla kan inte läsa långa utbildningar på högskola och universitet. Vem ska då jobba på ica eller ta hand om våra gamla? Nej jag är betydligt mer impad av tanten på ica som brinner för sitt jobb än den stressade advokaten.
Och vad gör det om ungarna lär sig gå när de är 10 månader eller 16 månader?
De är lika fantastiska människor för det!!!
Nej det är riktigt kul att Calle är hemma nu för jag jobbar intensiva perioder och är ledig mycket där emellan så nu känns det som om vi verkligen har möjlighet att göra saker ihop, åka på familjeutflykter och bara ta en fika någon stans, träffa vänner vi ser alldeles för sällan eller få de där smågrejjerna hemma gjorda som har stått på ”att göra listan” alldeles för länge. Gäller bara att ta tillvara på tillfällena.
