Snö!

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård, djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken. 

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.  

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka. 

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård, gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.